Min första ponny fick jag tillsammans med min syster, vi började ta hand om honom när dåvarande ägarna var bortresta. Jag var 6 år och Jessica 4,5 år. Dom hade vuxit ur honom och skulle lämna ut han på foder, så vi fick hem honom och hade han på foder några år, sen så köpte vi han. Boy, som han heter har lärt mig i stort sätt allt jag kan idag.

Han var min bästa kompis och vi tävlade på några småtävlingar när jag var sisådär 9 år. Kan ju tänka mig hur det hade sett ut, där red jag runt på en ponny som knappt gick frammåt och själv blev man högröd i ansiktet. Men som tur var blev man bättre, vi tränade på hemma ocksådär, om man gjorde rätt så gjorde han rätt, en riktig läromästare. Han var verkligen jätte bra, nej bäst! Men så kom jag till det stadiet då jag ville ha mer, jag suktade efter att vinna och inte komma sist i varenda tävling, jag suktade efter en utmaning. Boy var en utmaning på sitt sätt men det var inte det jag ville. Tyckte att han blev tråkigare och tråkigare att rida. Vi hade lixom växt ifrån varandra. Men han är ändå den bästa ponnyn i hela världen. Gulle är ju också bäst fast inte riktigt på samma sätt. Det var alltså då vi började söka efter en ponny till att ha, ja och resten vet ni ju.

/Pernilla