Nu kommer säkert många tycka att jag är ganska fånigt känslosam men jag tänkte berätta lite om en svaghet som finns hos mig. Jag hatar att skiljas från människor i min omgivning jag älskar eller tycker om. Det värsta som finns för mig är att lämna de man älskar mest.

Några exempel på något jag tycker är riktigt jobbigt är just det där när allsvenskan är slut och vi inte kommer träffas och heja på varandra på helgerna och framförallt den där gemenskapheten vi fått till varandra. Jag vet att vi såklart kommer ses mycket ändå på tävlingar osv men det känns ändå jobbigt. Något mer jag tycker är jobbigt är några klasskompisar som byter skola och byter linje, det är inte heller kul och även fast jag vet att vi kommer träffas ändå är det inte så roligt. Folk som betyder mycket.

Jag har alltid haft svårt att skiljas från människor man umgåtts med en tid, allt ifrån skolavslutningar till ridlägeravslutningar. Det var riktigt jobbigt att åka från Norrköping tex när vi varit där i 2 dagar med min underbara klass.

Det jag vill säga är bara att jag kan fästa mig så snabbt vid något och sakna det så mycket när det inte finns där längre, det är en svaghet. Bilder på minnen och fina människor <3


Detta är bara några utav allt som betyder kärlek för mig!